Pages

söndag 25 januari 2009

Mötet i skogen

Var på en intressant skogspromenad med hunden idag. Gick där och funderade på storyn i boken jag skriver då plötsligt en ny karaktär dök upp. Inte i skogen utan i min skalle ;-)  Hon fick flera saker på plats och kommer kunna bidra starkt till dramatiken. Vet inte riktigt vad jag tycker om henne ännu. Hon verkar inte vara någon särskilt trevlig typ. Hon verkar falsk. En svikare helt enkelt. Sådana är det värsta jag vet och först tog det emot att bjuda in henne i min historia. Är det fler av er som skriver som känner så? Man vill liksom inte ge den där otrevliga typen nåt utrymme, eller en chans att smida sina ränker. Jag kände hur jag ville skydda min huvudkaraktär. Men det kan jag ju inte. Hon måste ju råka ut för lite. Det är ju så livet är. Man man ju inte bara skriva hur bra allt är och hur lyckliga alla är hela tiden. Det blir ju olidligt tråkigt för det första och orealistiskt för det andra. Det är ju inte mellanmjölksperioderna man vill skildra. Topparna och dalarna är ju intressantare och också det som formar en människa, eller hur? Mörkret är ju en förutsättning för ljuset. Jag lovar kära M (min huvudperson) att även om det kommer bli jobbigt för dig en tid, så blir det bättre sen. Det kommer verka mörkt och till och med rätt hopplöst, men håll ut. Det blir ljusare.  Det är inte så illa som du först kommer tro.

Såja, nu känns det lite bättre. Puh!

2 kommentarer:

  1. Åh, det är så härligt när karaktärerna får eget liv i ens huvud. Det bästa som finns är när man låter dem få leka lite fritt, och så överaskas man sen av hur bra det blev. "Va, har jag skrivit det?" - typ...
    Och självklart ska man ha några riktigt odrägliga typer med i persongalleriet...tycker i alla fall en deckarskribent :-)

    Ps. Tack för ditt fina mail.

    /Victoria

    SvaraRadera
  2. Visst är det märkligt med de där obehagliga karaktärerna... man avskyr dem samtidigt som man älskar att skriva om dem! För det är ju oftast de det händer mycket märkliga saker kring...

    kram
    Karina

    SvaraRadera